Under körsbärsträdets krona

Min allra första brevvän fick jag när jag var tio år. En släkting som jag brevväxlade en kort tid med. Efter henne följde det en mycket lång rad av brevvänner som kom och gick genom åren. Jag sparade alla brev. Med tiden växte högen och blev till flera stora kartonger. Idag sitter jag och rensar, något jag trodde att jag aldrig skulle göra eller ens klara av.  Jag har läst brev och jag har förvånat tittat på kuvert med namn som jag för länge sedan glömt bort. Jag vet inte vilka de var ens.  Ibland undrar jag, hur var jag som brevvän? Vad skrev jag om? Hästar var ett stor samtalsämne i de yngre tonåren. Som alltid förändras allt och mina brevvänner började gilla det där med killar mer. Jag satt fast i hästar. Kunde inte för mitt liv begripa hur roligt var det egentligen att dejta killar? Å jag som ingen hade. Vad skulle jag skriva om? Små minnen från tiden som brevskrivare har jag många. Som när jag skulle förklara för min engelska brevvän att det var varmt här i Sv

Jag tog min andra hälft med mig och åkte ut till havet.  Tanken var att ta reda på hur långt bort hörs jag när jag sjunger/pratar! Det här med aukustik är intressant.  Blötsnö. snöade, vinstilla i stort, inte så kallt, hav, skog och klippor.  GPS slogs på och min andra hälft gav sig iväg för att mäta upp en sträcka.  Efter lite tvekande kom jag igång och att sjunga på det som jag just då kom ihåg.  Jag ropade hallå osv.  Jag hördes.  På 110 meters avstånd, med tydliga ord.  Nåja, min andra hälft gav sig iväg igen. Nu 220 meter bort, ljudet nådde fram men inte orden. Nöjd! Ja!!' Men nu önskar jag att jag hade lyssnat mer på fysik, biologin och kemin så kanske jag hade löst gåtan varför jag hördes. Berodde det på väder och vind? Eller något helt annat.  Under tiden som jag tog mod till mig, vem sjutton är så dum att den ställer sig på en strand mitt i vintern och sjunger? Möjligen jag. I alla fall. Det var det där med MOD. Så jag ägnade en kvart åt

ÄNDER? Eller är de bara en samling tvåbenta hungriga flocklevande varelser? Frågan ställde jag mig, när brödpåsen med torrt bröd var lite för stor och behövde fås ur huset.  Det fördomsfulla med detta är att jag kände mig som den klassiska bilden av en äldre människa på parkbänken matandes fåglar i brist på annan sysselsättning.  Då skämdes jag.  Även änder behöver mat av fler.  Och mina fördomar fick sig en smäll.  SÅ hr glad vad den fördomsfulla! (?) Det här är en del av flocken. Agda, Sven, Sverker och och... hm... ja vad vet jag.  Så hände det! Jo det hände. Pick, pick!!! Hör du inte!! Pick pick... en näbb träffar mitt ben!! Så ser hon upp på mig. Uppfodrande.  JAG DÅ!!! Ska inte jag få mat NU? Att jag hann få fram kameran och fånga den lilla damen på bild när hon bokstavligen tiggde bröd av mig är ett under. Denna lilla, magra dam ville ha bröd.  De feta, stora herrarna som flockades runt vågade inte ens st