Under körsbärsträdets krona

Finns det lycka? Kan den dansa igenom allt jag eller du lever? Är lyckan att lyssna till musik i morgonen? Musik som berör? Kan lycka vara att ändra om och sortera? Eller finns det ingen lycka alls?  Föreställer jag mig att jag blir lycklig av förändring? Mina funderingar kom efter att beslutet var fattat. Jag ska ändra. Inte mitt liv för det är bra. Strukturen är det som fattades. Jag beslöt att betrakta allt jag gör i vardagen, min sång och mina målningar som ett arbete. Att lägga upp dagen med en början en lunch och ett slut. Jag beslöt att ha 6 timmars arbetsdag till att börja med. Visserligen inget riktigt arbete. Men en väg till att känna hur det känns. I två dagar har min förändring pågått.  Det känns bra än så länge. Riktigt bra. Jag mår bättre av känslan av att det jag utför är lite mer seriöst. På riktigt om jag säger så.  Inte lika mycket hobby som förr utan något helt annat.  Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att gå tillbaka till att arbeta

Utanför står träden gula, en skata petar in mat i balkongräcket, solen lyser svagt genom molnen!  Så nu har jag varit tillräckligt poetisk för idag.  Det känns så där klyschigt att beskriva sin omgivning. Kan ta det så här istället.  Under mig en rosa dyna, chockad i färgen, hård bordsyta. Till höger min kalender med fjärilar och en kvinna. En röd penna. Kaffekopp som är halvfylld. Datorn under mina fingrar. Vardagsrealism? Möjligen är det så det är.  Häringe.  Här är det fint att gå. Om man nu inte gör samma misstag två gånger och förirrar sig in på ridvägen! Vi kan komma överens om att det var dumt. Inte för att det finns hästar där, utanför att marken var mycket blöt.  Ogåbar om man säger så.  Det här är Fabriken i Sparreholm. De säljer kläder bla. Lite som det där andra berömda stället neråt landet.   När jag står här, väntandes på maken. PLIIIIING! Ett sms trillar in från en körvän som just då befinner sig i Stockholm.  Titta vad ja

Jag har höststädat. Ändrat om lite här på bloggen och bloggen har delvis fått nytt namn. Jag kände mig lite seriös igår, något som sällan händer mig. Seriös! Vad är det? Nej, sådant kan jag bara inte orka med trodde jag. Seriös bör man vara om man vill NÅÅÅÅÅ ut, det fick jag lära mig igår. Då går det inte att skriva hur som helst, slänga in bilder hursomhelst i en rasande fart! Nej, då är man inte seriös. Så jag kikade igenom min egen blogg. Glest? Det kan man påstå, det är väldigt glest mellan inläggen och foton. Jag tänkte att ska jag nu vara seriös så får ROLAND flytta så tänkte jag.. nu har ROLAND inget med bloggen att göra men han var nära på att åka ut genom närmsta öppna fönster. För Rolands skull var det nog tur att det är kallt ute och inga fönster öppna. Roland ville spela mig spratt och PÅSTÅ att jag inte alls tog rätt ton... Roland kände inte alls som den Roland jag var van vid. Det är just det... ni ser jag är inte ens seriös även när jag försöker. (Det ska tillägg

Idag åkte jag tunnelbana - kanske var det meningen att jag skulle missa T-Centralen, för jag tror att allt har en mening på något vis. Jag var trött på ett bra vis efter några trevliga timmar och satt mest och tänkte på hur bra det varit idag. Funderade konstigt inte på så mycket annat och tyckte nog att jag hade det rätt så bra där jag satt. Vid en station klev en man, kanske var han från Turkiet eller något annat land, han satt sig vid fönstret på andra sidan gången mot mig. Så steg det på en ung kvinna med en vacker slöja i blått samtidigt kliver det på en mycket svensk alkoholist. Han slår sig ner mitt emot mannen, bredvid honom sitter en svensk kvinna med hörlurar i öronen. Det tar någon mikrosekund så är den svenska alkholisten igång, på det gamla vanliga vis, som de alltid är. Han började anklaga mannen för både det ena och det andra. Det kändes skumt. Mannen vid fönstret försökte göra sitt bästa att gömma sig, titta ut genom fönstret för att undkomma de glåpord som kom från alk

Jag bestämde mig för att radera mitt inlägg från igår. Jag känner att även om personerna det berör inte finns i livet längre och de som finns inte ska behöva utsättas för mina tankar om hur det var en gång på 60-70-talet för en flicka som växte upp då. Jag var upprörd, jag kan erkänna det. Jag gick i taket och i grund och botten handlar det om MIG och hur jag bär det som hände och accepterar att det som hände aldrig går att ändra. Det som går att ändra är mina egna tankar. Kanske var det så att mormor inte visste bättre, hon såg kanske äktenskap och familj som en trygghet. Min mamma var rädd att göra fel och ville kanske i sin egen rädsla skydda mig för omvärlden. Jag vet faktiskt inte. Jag kan välja att låta det vara kvar i mig eller acceptera och gå vidare utan att tänka på vad som sades eller gjordes DÅ. För det är så länge sedan att jag borde släppt det för länge sedan. Det är min förklaring till att jag raderar denna morgon.

I går visade SVT ett program om   Dagny . Dagny är 102 år gammal och Sveriges äldsta bloggare, kanske är hon till och med världens äldsta bloggare? Dagny tittar mot oss från andra sidan teveskärmen, en pigg dam som går utan rullator, tycks inte ha många krämpor om än några alls? Hon undervisar i datakunskapGlädjetårar rinner och jag skrattar. Dagny är en skön dam. När jag ser hennes livsglädje och min egna ovilja att leva i allt det som är NU och JAG... ser jag hur dum jag är. Dagny vet att leva. Kanske anar jag att hon tar vara på det som är i nuet mer än jag någonsin gjort. Jag har alltid haft tanken, det går inte för jag är för gammal eller för ung eller något helt annat. Dagny år 102 år idag. Hon är lite mindre än 50 år älder än vad jag är. Dagny tog mig med storm. Det är många kvinnor denna sommar som fått mig att se mig själv från ett helt annat perspektiv. Dagny genom teverutan, en annan under takvalven i Gamla Stan och ytterligare två som visade mig det fina i deras gem

Ibland känns tiden oändlig, det gjorde den i juni då  vi tog steget ut i sommaren. Plask. Paraply och inomhus tills solen lyste över oss och plötsligt skulle allt ske. Stockholms kulturvecka, Filharmonikerna i det gröna och möte med en fin stjärnströsslare  under valven i Gamla Stan mötes vi i ett intressant och inspirerande samtal under nära tre timmar. Tiden flög. Och valven kändes varma där vi satt, jag tror vi funderade över hur det varit där, då när tiden var ny för huset. Idag äter vi indisk curry och tänker att den som satt sin fot där för många hundra år sedan aldrig hört ordet curry. Vi har åt andra sidan inte trampat jordgolv. Kanske det passade bra med curry då min fantastiska vän planerar en lång resa bort till landet jag bara kan drömma om. Musiken flödade under veckan, i toner av olika slag. Min mobil vägrade ta foton som kan användas. Det känns som en kontrast mot jordgolv och fukt. Ett ilandsproblem. Nu får föreställa er musiken. För den kan se ut precis som du vill

 Takterass! Vi tog bilen ut till Artipelag som ligger strax innan Gustavsberg. Upp på taket hade de både vackra tak med sedumväxter och en köksträdgård. Utställningarna Land meets water och Urban Cowboy var båda intressanta. Den första utställningen handlade om foton av olika fotografer som just det fotograferat vatten och land. Tillslut blev huvudet fullt av bilder och det tog stopp. Som tur var utannonserades just då guidning av "Urban Cowboy" som blev något av föreställning. Guiden visade sig vara rolig och kunde verkligen hålla igång. Den här utställningen handlade om en designer som samlat ihop saker i mängder och sedan ställt ut i olika installationer.  Men nu är det så att vi hade aldrig hamnat där om det inte var för gamla vänner till den jag delar mitt liv med skulle dit. Det tackar jag för! Det var mycket trevligt och jag hoppas vi kan ses igen snart.  Det här! Hoppsan! Tur det var en staty och ingen som fått för sig att hoppa på riktigt. Det är inte

En helt vanlig lite halvgrå söndagseftermiddag fick jag och min äkta hälft för oss, eller det var nog mer jag som fick för mig att en utflykt till Stora Vikas kalkbrott, beläget i Nynäshamns kommun kunde vara ett intressant tidsfördriv. Jag måste säga att jag blev lite förvånad över att det var så vackert där! Jag menar när man möts av denna dystra byggnad, som var både sönderslagen och nedklottrat! Men trots sitt gråa utseende och förfall kände jag att det här, ja här har det nog hänt både det ena och det andra under årens lopp. Det här är alltså en del av kalkbrottet. Tyvärr fanns det ingen information om vad som kan tänkas pågått i denna siloliknande byggnad. Krossat sten? Malt kalk? Det är ju så vackert! Helt underbart vackert! Känslan att gå där efter vägen som ledde hos runt brottet, ja den var både lite mysig och skrämmande. Med min fantasi om mord och annat läskigt kändes det som att jag borde sätta mig ner och skriva något just här.  Efter den he

”Som eld” Sara Lövestam Sara Lövestam har kommit ut med sin första ungdomsbok ”Som eld”. Jag nyfiken. Kan knappt vänta och irritationen då nätbokhandeln inte har den än, trots att den redan finns i bokhandeln. Bestämmer mig snabbt, ja jag ska ha den och köper den på dyra bokhandeln men tänker att jag trots allt fick en fin pratstund med biträdet och det doftar som en bokhandel ska. Nätbokhandeln dofta inte. Något förvånad finns boken längst ner i en hörna! En så viktig bok. Hur ska tonåringarna hitta den? Jag som ”snöade in” på Sara Lövestams ordkonst för flera år sedan, följer som en trogen spårhund och ligger på låset vid varje release. Jag tänker och jämför hur hon skriver. Förundras över hennes kunnande, hennes vilja att skriva om så många olika tider. Jag är kär i dina ord Sara! Det går inte att bli annat. ”Som eld” blunda nu och tänk doften av eld och glöden i kolen som börjar slockna. Tänk det som något vackert, magiskt och en doft som bara den bär som du plötsligt är

Jag har en Facebooksida för min konst. Du hittar den under namnet Art by A-C kika mer än gärna in där och gilla så får du chansen om du vill att följa mitt arbete med mina barnboksbilder och kvinnomotiv.  I bloggen blir det så lätt att de försvinner bland mina andra inlägg.  Jag kommer att använda mig av mina bilder som illustrationer här i bloggen.  Jag gör detta för att jag vill nå ut. Jag vill att mina bilder ska bli till något för mig i framtiden. Mina bilder är en del av mig, mitt liv, de speglar mina funderingar om livet, om vem jag är och vem jag vill vara. Där finns  även barnboksbilderna som en dag ska bli till en bok.  Men mina bilder stannar här. Vill du använda dem. Hör av dig så kan vi komma överens.  Tänk bara på att detta är min väg ut och att  bilderna möjligen kan ge mig en chans till en inkomst i framtiden.   KONSTEN ÄR EN DEL AV MIG. 

Jag håller, om än inte ett fång rosor i min famn, två rosor i rosa och krämvitt. Så underbart. Jag har fått mina första blommor efter att varit med som stödsångare på en avslutning för daglediga. Det känns. Konstigt. Jag har fått blommor. Jag? Jag som inte hade tagit en ton på över tjugo år för fem år sedan. Nu står jag här med blommor i min hand, som tack för att jag sjungit. Jag förstår att jag behövs. Det är också en konstig känsla. Jag behövs?  Jag står i min lilla kör. Den som är så ny, för mig. Vi är en liten kör. Genrep. Det går bra. Jag ler igen. Det känns bra det här. Så bra att jag svävar ut genom kyrkdörren när jag måste gå. Bussar väntar inte. Jag hör de andras toner klinga ut när dörren stängs bakom mig. Jag kommer tillbaka snart, snart ska vi flyga genom vår konsert med sånger som lyfter. Jag trivs här. Vid bussen ser jag ut över havet och öarna. Jag känner mig hemma. Jag vill låta bussen fara förbi, måste jag stiga på? Kan jag inte få stanna här och alltid se havet och

Jag är bokmal. Jag kan inte sluta läsa. Det finns inte på min agenda att jag skulle lägga ifrån mig en bok. Till varje pris vill jag ta mig igenom. Denna gång gick det inte riktigt som jag tänkt mig. ”Himlen bar inga moln” råkade komma in i en tid då jag inte hade tålamod för en långsam handling, där jag stressade igenom varje mening tills det tog stopp. Jag kom inte långt i denna bok. Det är inte författarens fel. Det är mina tankar, känslor och lust som förvann någonstans halvvägs. Jag tror denna roman om Maria, Britt-Inger och Tove behöver en läsare som tar sig tid. Som njuter av varje ord och tar till sig det som Maria upplever som återvändare till de norrländska skogarna. Att återvända till det som var en gång, är alltid svårt. Jag vill verkligen veta hur det går för Maria och hennes barndomsvän Britt-Inger, lyckas Maria även lösa upp knutarna mellan Britt-Inger och hennes dotter Tove? Jag vet inte i nuläget. Jag inser att den här boken behöver en läsare med tid och tålamod. De