Under körsbärsträdets krona

Det blev en ofrivillig paus från skrivandet och bloggandet. Efter att sommaren smög sig in med regn och rusk, konsert och midsommar så har jag helt enkelt inte känt för att skriva. Jag kommer igen. Det vet jag. Någon gång. Fast ibland. När det hänger gråa moln över mitt huvud så har jag inte någon större lust att ta till orden. Jag fastnade i litteraturen, i målandet, i funderingar över mitt eget liv och vad jag egentligen håller på med. Förutom en kropp som bråkat, med huvudvärk och underliga krypningar i armar och ben så mår jag bara bra. Så åter kommer jag snart. Med nya tag! Trevlig sommar önskar jag er alla!

Jag vet inte om det kan vara så, men jag har gått in i en vägg av rampfeber. Den ledde till att jag fick småpanik och havslängtan när jag skulle prova kläder. Jag är ingen vän av vitt. Kläderna i sig duger. Det är frånvaron AV färg - jag får myrkrypningar i benen och rysningar av att behöva se ut som ett vandrade spöke eller än värre en brud. Det är inte jag. Inte ens för en timme eller så! Jag känner mig som en gräddbulle! Strumpor letades fram och yes! Jag hade benvita strumpbyxor - trodde jag... öh det var visst leggings. Ratade dem direkt. Fram med helvita - öh leggings IGEN!! De får duga. Känner mig än värre och börjar larvsjunga "Här kommer Fritjof Andersson" medan jag hoppar fram som en groda... blev det bättre för det? Inte ett dugg. Nu kände jag mig som största semlan i världen! Varför i hela världen finns det en sopran 2 stämma? När man provar kläder så kommer det ena eller andra upp i skallen som inte bör funderas över. Det går bra. Det gör det. Att sjunga den