Under körsbärsträdets krona

När valresultatet landar på min skärm från det EU-val som vi nyss deltagit i, stannar mitt hjärta i förtvivlan. Det känns som bilder från historieböckernas sidor kastar sig in i  min verklighet. Trampet och ropen skallar från ekot av tider som var verklighet för människorna ute i Europa för över 70 år sedan. Människor som vill ont, som vill sluta sina gränser och värna om det som är deras. Jag drar mig till minne ett barn från ett annat land som började i vår klass och hur väl hon mottogs. Idag blåser det andra vindar över oss. Jag hoppas de vindar som är starkare och fyllda med kärlek, medmänsklighet, hopp och förtröstan sprider sig snabbare. Att de bruna vindar som blåser avtar. Jag var rädd i går morse. Jag var rädd. Rädd för det som kan hända. Det som många tror är lösningen. På vad? Att du och du inte vill leva med mig och mig på vår gröna vackra tuva i världsrymden? Att du som delar planet med andra människor, som sitter vid sitt bord i en stuga vid sin tuva. Du som vill kas

Det började med en bild av en dam i en soffa.  Fortsatte med två till och en palm i kruka.  Växten för att väga upp tomheten i högra hörnet.  Här hade jag redan fyllt i min blyertsskiss med svart permanent penna. Att sätta färg är inte så lätt.  Det får växa fram. Men rödhåriga skulle damerna vara. Det är liksom mitt enda val. Om det inte blir brun eller svarthåriga.  Inget ont i blonda. Men det är som om när jag försöker på mig att måla blonda kvinnor så tappar de alla energi. Två bilder som visar färgens tillväxt.  Klar, tror jag. Men man vet aldrig.  (PS. Mina bilder stannar här.) 

och hur tänkte jag? Jag vet inte. Att gå vidare är svårt. För hur går jag vidare? När du vet?  Det du aldrig borde fått veta.  ?

Jag och växter hör inte ihop. Jag funderar allvarligt på att i mina krukor sätta små vackra skyltar med blommor på - de vissnar inte, de dör inte, de kräver inte omsorg, de behöver aldrig vatten, de står blommande året om. Är inte det en bra idé? Jag och växter är inte en bra kombination, som jag trodde det var. Jag erkänner att jag gärna vill odla. Jag erkänner att jag ofta tappar tålamodet. Det växer för långsamt eller så får hela härligheten LÖSS. Jag erkänner härmed, svart på vitt att jag: Mycket hellre målar tavlor, skriver och sjunger. Med handen på hjärtat lovar jag att i fortsättningen ägna mig åt det jag kan. Att vara nyfiken på nya saker men förkasta dem om jag inte gillar det. Jag lovar att i fortsättningen vara mig själv trogen. Följa mitt hjärta och min själ (om nu inte det är samma sak). Jag lovar att aldrig mer ta på mig löften som att försöka få krukväxter och odlingar att frodas i den omsorg jag inte kan ge dem. Jag överlåter härmed odlingen och mina krukväx

Blomman får stå för den skira ängslan när våren tittar fram likt ängslans tal.  Jag fick en text i min hand, skriven av Bo-Arne Skiöld ”En talande tystnad”. Den första tanken som föresvävande mig var att den här texten kommer, naturligtvis att handla om att vara tyst och snäll. Att tala skulle vara, som jag lärt, något man inte gjorde. Att vara tyst, snäll och inte ha åsikter. I den här texten skulle jag få det bekräftat, det var jag helt övertygad om, för talet är till för dem som är ”något” och inte för mig. Med dessa tankar i bakhuvudet och suckar från det förflutna där åsikter och kunskaper mottogs med du ska vara tyst, det där stämmer inte, andra kan mycket mer än du. Bakom en dörr hörs toner från ett litet barn gömt i mitt bakhuvud. Ett barn som skulle stå bakom en dörr, för att slippa exponeras inför andra. Bekräftelsen var ett faktum ”jag var flickan som inte dög”. Tonerna tystnade med tiden och flöt ut i tomma intet. I ensamhet växte sången och slöts så fort

Jag ser dig rakt in i ögonen. I en stunds samförstånd, ler dina ögon mot mig. Ditt ansikte ser inte ledset ut. Bredvid dig har du en skylt skriven på dålig svenska. Jag undrar om du vet vad som står på skylten. Jag kan inte fråga, du kan inte svara. Eller kanske du kan mer än vad jag tror. Sekunderna när våra ögon möts och du ler mot mig känns oändliga. Jag vet att jag i samma stund vände bort mitt ansikte. Jag orkade inte se. Jag skäms. Jag skäms för mina tankar. Jag vet inte vem du är, var du kommer ifrån eller vad du heter. För mig är du en människa på en skitig madrass, på en gata i den stad jag kallar för min. Vet du, jag blir ledsen för vad jag tänker. Om vi hade ett språk, ett språk vi kunde samtala mellan oss. Men vi har bara ögon att se med och en mun att le med. Jag vet inte om jag log mot dig eller såg jag irriterad, skrämd, undrande ut? Jag ville helst bara ta dig i famnen och krama dig. Dina ögon. Den blicken. Vem var du som satt där? Finns du där v

Jag sitter vid "min" sjö och läser. Det känns bra att sitta här och läsa "En talande tystnad". Det är lite så som livet borde vara, alltid. Njuta av en stund i ensamhet och tystnad. Ibland blir tystnaden så påtaglig, ibland finns den inte. Det ramlar ord över mitt huvud och ner för min kropp. Jag orkar inte lyssna. Kanske är det de dagarna jag inte riktigt vill leva som jag gör. De dagarna som mitt sinne inte orkar med alla svängar hit och dit med ord. Då allt jag gör blir till en lång kö som aldrig tar slut. Jag tror köbiljetterna tog slut innan jag ens han att ordna min kö av saker jag bör eller vill göra. Trängseln är enorm och någon tränger sig förbi, stannar upp och vill mig något. Trängsel som ormar som snor sig om varandra för att tillslut bli en härva av oordning. Jag behöver tystnad, jag behöver ljud, jag behöver liv runt omkring mig. Men inte just nu. Inte idag. Jag vill bara sitta i ro med mig själv och mina tankar. Det är svårt. Jag vill inte ens h