Inlägg

Visar inlägg från april, 2014

En dag ska jag göra det jag drömmer om eller hur ordet drömmer förvandlades.

Bild
Det är morgon i mitt kök, utanför mitt fönster slår körsbärsträden ut, det tutar från något barns leksak, någon hoppar och skrattar och jag lever i min dröm. Långt borta hör jag suset från bilar som körs i brådska att hinna fram. Jag tänker lite vagt på alla som varje dag året om tar sig till sina jobb, som kör sina bilar aggresivt på motorvägen, jag tänker på alla barn som flockas på den lilla inhägnade som ska föreställa en lekpark. Jag tänker på att deras drömmar fastnar i gunnebostängslets rutor, de slår mot tegelväggar. Kommer de någonsin att flyga? Sådana tankar kan jag får en morgon när jag sitter framför min dator med kaffekoppen bredvid mig. Egentligen vill jag ta min dator med och sätta mig i vimmlet av människor på ett café. Jag kommer inte iväg. Jag öppnar min dörr och släpper in ljuden. Det blir surrealistiskt mot mitt tysta kök.  Jag förflyttar mig. Tar mig tillbaka till en bakgård där muren växte kämpa hög. Den var svart. Gårdens dofter har för länge sedan försvu

Hej jag heter....

Bild
Ann-Charlotte! Å jag... där har vi problemet! Jag vet inte vad jag ska säga. Min läxa att presentera mig själv. Hur gör jag? Det ska vara klart imorgon. Jag har fått tunghäfta och skrivkramp. Nej nej säger det förflutna.  Inte framhäva sig själv. Du vet. Det finns ALLTID de som är bättre än just du. Men jag tänker inte lyssna. För gör jag det blir det fel. Stopp. Finito! Dagens duminlägg.  I brist på ord. Jag tror jag går ut och spatserar.

När körde du i diket?

Bild
Hemkommen, från ett möte i en solig men blåsig söndagseftermiddag, där klätterträden är för blöta för att sitta i, men fiket inbjöd till gemyt och samtal. Läser jag detta inlägg av en fin och klok person, som jag hoppas många får möjligheten att möta. Jag läser hennes tankar om att se sina misslyckande som dikeskörningar som man raskt tar sig ur. För att gå vidare och ta den erfarenheten i sin ficka, jag tycker om de låsbara. Dikeskörningar vill jag helst glömma.  För några år sedan såg jag på mig själv som en stor dikeskörning, en som lika gärna kunde ligga kvar där nere i diket och bli allt mer fylld av lera och smuts. Det spelade liksom ingen roll. Det är alltid tryggare att stanna i det som sitter fast. Men det är så med diken, tillslut torkar de ut och liksom puffar på en att stiga upp. För där kan du inte sitta. Jag öppnade först det ena ögat och sedan det andra lite försiktigt. Kikade ut på den värld som jag aldrig trott tillhörde mig. Då, brast det. Det bra

Mina funderingar kring "När tycker du om dig själv bäst"?

Bild
När tycker du om dig själv bäst? Den frågan ställde sig Li Pamp i sitt sommarprogram. Nu har jag inte lyssnat till det.  Men att spinna vidare på Vidas inlägg utifrån just det hon skrev om ”När tycker du om dig själv bäst”? ska jag försöka göra. Alltid är det så mycket lättare att skriva negativt om sig själv. Alltid lättare, som om det skulle från skyn falla ner mjuka bomullsmoln som räddar mig och säger att jag duger som den jag är. Det är så mycket lättare för att förvänta sig att någon annan ska lyfta och stärka mig, än att göra det själv. Men, jag säger MEN om jag inte kan tycka om mig som jag är, hur ska då omgivningen kunna tycka om mig? Om jag går där i mitt eget elände. Ställ dig bara utanför och titta om du känner som jag. Titta på dig själv vad ser du då? Knappast en person som går att tycka om. Men och jag säger MEN igen om du släpper in dig själv i glädje, låter det sippra ut genom dig och ler mot den du möter. Vad händer då? Jo, signaler flödar ut o