En dag ska jag göra det jag drömmer om eller hur ordet drömmer förvandlades.
Det är morgon i mitt kök, utanför mitt fönster slår körsbärsträden ut, det tutar från något barns leksak, någon hoppar och skrattar och jag lever i min dröm. Långt borta hör jag suset från bilar som körs i brådska att hinna fram. Jag tänker lite vagt på alla som varje dag året om tar sig till sina jobb, som kör sina bilar aggresivt på motorvägen, jag tänker på alla barn som flockas på den lilla inhägnade som ska föreställa en lekpark. Jag tänker på att deras drömmar fastnar i gunnebostängslets rutor, de slår mot tegelväggar. Kommer de någonsin att flyga? Sådana tankar kan jag får en morgon när jag sitter framför min dator med kaffekoppen bredvid mig. Egentligen vill jag ta min dator med och sätta mig i vimmlet av människor på ett café. Jag kommer inte iväg. Jag öppnar min dörr och släpper in ljuden. Det blir surrealistiskt mot mitt tysta kök. Jag förflyttar mig. Tar mig tillbaka till en bakgård där muren växte kämpa hög. Den var svart. Gårdens dofter har för länge sedan försvu