Under körsbärsträdets krona

Jag sliter, sorterar och gråter en skvätt över det som jag nu sorterar ut. Det är ett liv. Ett liv av texter, en gång skrivna för att skickas. Texter som aldrig kom fram till mottagaren. Det är en livstids textilier, det är dukar av alla slag, det är lump, det är trasiga saker och sådant som jag aldrig kommer att använda igen. Den ena säcken efter den andra fylls av mitt liv. Jag gråter inte så mycket över det som inte är jag. Luften blir lättare att andas för varje sak som jag med all kraft får övertyga mig själv att jag inte behöver. Jag vet inte varför jag gör detta. Varför jag sorterar bort. En önskan om att gå vidare i livet. Att sudda ut. Inte vara den jag var. Bara bort bort bort... göra plats för det nya jag. Den jag vill vara. Det är skrämande att sortera. Jag vet inte vem som kommer ut på andra sidan när detta är gjort. Det är som vågor som slår  mot stranden i all oändlighet. Det ryms så mycket i vågornas stillsamma plaskande...  i skummet som bildas ryms skräpet i mina

Ja, vem är det som egentligen kör? Det frågar sig  Vida  i sitt senaste blogginlägg. Hennes funderingar över livets alla krokiga vägar får ofta igång mig. Mina tankar snurrar till och sträcker sig ytterligare en bit på vägen, jag kanske svänger av åt ett annat håll än vad Vida har valt. En motvalskvinna som inte vill men endå lyssnar och tar till sig. Jag tänker, omvandlar och gör det till något som är mitt. Tror jag. Ibland blir jag rädd för att jag är en medlöpare utan egna tankar. Men jag tänker som så, att börjar inte någon en tanke kan inte jag fortsätta min, så på något vis blir vi alla till medlöpare i livet, vi lär av andra och vi delar med oss och för vidare. Ja, det är så det ska vara. Men vem är det då som styr? Vem styr över mina vägval? Är det jag själv? Någon annan som sitter på min axel och viskar att du ska ta stigen mot höger när mina fötter redan valt att börja gå mot vänster. I den stunden stannar jag. Jag lyssnar och väljer stigen mot

Varför jag använder GULT! Jag tycker inte om gult... jag tycker faktiskt inte alls om dessa bilder. De bara kom till mig. Jag är inte ens vän med dem. Den översta till höger, den skulle jag försöka få proptioner på så jag drog linjer efter alla konstens regler och NU känns det inte som JAG. Den trehövdade kvinnan (nej så illa är det inte, de är väl bara tre personligheter i EN känns bara FÖR GUL, FÖR RÖRIG. Kvinnan i högra hörnet! Ingen aning om varför den blev så... fick väl en släng av att jag skulle testa kroki och fegade ur eller något liknande... där blev det för mycket gult igen. Maken bli galen på alla mina kvinnobilder. Nästan så jag förstår honom. Måttet rann över när jag försökte mig på kroki! Vad vill han ska jag teckna män istället? Det roar inte mig. Jag kan inte, de ser oftast ut som tomtar i vardagskläder. Eller än värre, vill han se män som ätpinnar med knopp upptill? Ungefär så känns det att teckna av män. Jag har liksom inte bilden i huvudet av dem. Just nu är jag

Att teckna sprider ett lugn i mig. Jag tycker om att krypa upp i soffan och teckna utan en tanke på vad det ska bli. Just nu blir det mest så här.  Det känns som en stor förmån som kom tillbaka till mig efter många många års uppehåll. Jag kan inte tänka mig att sluta igen.  Jag tänker fortsätta att göra detta för min skull. Jag tycker om det. Det är roligt att se vem som växer fram på pappret. Ibland tänker jag att de kanske borde få namn. Kom gärna med förslag! Det här är lördagskvällens alster. Jag vill sitta ner och teckna mer.  Jag har en teckning som ska få vandra vidare och göra en mycket fin person glad. Kanske vandrar fler vidare en dag till andra fina personer. Vem vet.  Jag tycker om att teckna på papper som har text. Mina prestationskrav sjunker! Vita papper kan få mig att fly. De kräver så mycket av en.  Den här tjejen, damen, kvinnan med hjärtan i håret och vinden som far. Kändes lite som jag, när jag inte riktigt står med fötterna på