Den förfärliga längtans vånda.
Min spontana tanke var att en längtan kan i sig vara förfärlig. Att längtan inte alltid är något att se fram emot. Att det där man så innerligt och vansinnigt längtar efter, om det så är en person eller en sak. När man väl når målet. Jag håller den personen i min famn eller jag har den där efterlängtade kristallkronan i mitt tak så har all längtan varit så säker och trygg. Det är det här jag absolut vill ha. När målet finns där. Så uppenbart framför oss så faller glittret av den härliga längtan vi haft. Framför oss står allt i sin nakenhet och är inte som vi tänkt oss. Personen som vi längtat så starkt efter visar sig vara något helt annat än den vi trodde. Kristallkronan tappar sin glans och blir efter en tid bara en vanlig taklampa som hänger där. Jag tror på något vis att längtan är viktigare än själva målet, samtidigt som det är förfärligt att längta så att man går sönder. Men längtan kan också vara underbar, den sysselsätter våra tankar, får oss att leva och när väl möte