Under körsbärsträdets krona

Den kommer varje år, julen, nyss var spänningen stor. Att öppna paket och fly rakt in i julklappsboken eller sätta sig ner och teckna med de nya pennorna. Den stunden, då det blev åter tyst och jag sjönk tillbaka i min egen lilla värld. En stund när spänningarna släppte och världen runt mig blev normal igen. Den värld som var min. Jul, du kära jul, som jag aldrig fått äga. En jul som jag aldrig känt någon glädje inför. Jag tar på mig skrattet som fastnar i halsen, klär mig i klänning och försöker le åt pepparkakor och glada barn. Jag köper presenter och försöker dölja min ovilja när det förflutna stiger in i mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dig, hur får jag julen att stiga in? Hur får jag den att sprida sig som ett stort lugn över mig och de mina? Jag vet inte hur man gör. Jag kan baka och laga mat, jag kan duka och pynta, jag tänder mina ljus och lyktor. Granen doftar plast och fäller sina barr efter många år i trogen tjänst. Jag vet bara inte hur man gör, stämmninge

Tunnelbanekvinnan. Jag kliver på tunnelbanan en gråkall eftermiddag. Jag sätter mig ner, men ryggen mot vagnens vägg. Min blick fastnar på mannen som sitter mittemot. Hans blick är fast i det sudoku han håller i. På andra sidan, en kvinna sitter och ser stumt ut genom fönstret. Det är förunderligt lugnt. Hon stiger plötsligt på, med kaffemuggens tomma skrammel, vänder hon blicken inåt. Monotont börjar hon prata: ”Hej jag heter… vill du ge mig en slant?” Hennes röst kryper tonlöst in i mig och jag ser upp. Fångar hennes blick men vågar inte hålla den kvar för länge. Jag hinner se hennes trötthet innan hon vänder sig om. Mot vagnens golv glappar hennes vinterskor. Vad tänker hon? Jag får aldrig veta. I min väska finns inga kontanter, bara en empati som i stunden känns falsk. Kom tillbaka vill jag ropa. Jag ger dig skor bara du finns här imorgon igen. Mitt rop fastnar i halsen, jag ser på dem runt mig, som troligen inte ens såg dig. Jag blir rädd. Min u

Om det är mörkret eller bara en lite leda, att tycka att skriva inte är så lätt alla gånger, eller om jag helt bara tappat lite av gnistan över att blogga? Eller om jag tror att om jag flyttar IGEN, ja inte bokstavligen, utan bloggen så blir det lite lättare. Jag tror inte det. Jag har flyttat förr. Flera gånger. Inte hjälpte det mycket. Det är som jag kommer till en punkt. Då jag inte kan gå vidare. Stopp. Finito. Nu har jag skrivit om opera, om sången, om tiggare om det mesta som kommer i min väg. Jag har skrivit om MIG. Jag har låtit er ta del av MIG.  Nu ångrar jag det lite.  Det blir komplicerat. Ibland. För att jag tänker för mycket.  Det är slut. Jag tror jag och bloggen har sagt varandra sitt. Eller har vi? Om jag slutar nu. Vad händer då? När jag känner att det tar stopp. Får jag behov av att åka ut till havet. Det händer att det blir ett möte med mörker, kall luft och havsdofter som får mig att lyfta en stund. Varje gång tänker jag att nu, nu ska jag ta

Utan ord.  Jag kommer igen. När jag tror på ordets kraft.