Under körsbärsträdets krona

Gamla kokböcker är det roligaste som finns speciellt om de är handskrivna. Det handskrivna häftet har tillhört min faster Gerd. På första sidan står det att läsa om ugnstekt vittling. Receptet börjar med: "Härtill kan man använda  ganska små vittlingar. Fisken rensas, avtorkas. I varje vittling lägges två ansjovis filéer... ". Inga exakta mått. Ibland undrar jag hur maten blev. Smakande en som det var tänkt eller blev det olika för varje gång.  I samma häfte har min faster antecknat utgifterna för hushållets i april 1946.  De var två personer.   Jag är så glad att detta häfte fanns kvar och att min faster inte hade hunnit riva loss alla sidor. Min faster var noga med golven som hon skötte med golv polish. Tänk att golv polish kostade hela 5 kr på den tiden. Jag blir trött bara jag tänker på det. Jag kan inte riktigt förstå hur hon kunde ägna så mycket tid åt att städa och damma. Sköta hushållet ordentligt och sticka/virka användbara ting. Men jag misstä

En märklig kväll, en märklig känsla. En tom känsla. En lugn känsla. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Det är som allt stannat upp. Ett bedrägligt lugn runt mig.  Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det som händer. Jag vet inte ens om det händer.  Det kan vara att det aldrig händer. Är verkligheten för påträngande. För tung att ta itu med? Om nu allt stannar. Hur ska jag då gå vidare? Det konstiga är att jag inte är ledsen.  Inte ens arg. Inte ens sur. Jag är bara så tom och full av lugn. Men det känns bedrägligt.  Om jag vaknar i morgon och känner något helt annat. Vad händer då? Om jag tappar bort mig själv igen? Jag får inte göra det.  Det går bara inte, inte en gång till. Om jag nu bara vill vara jag och inget annat.  Så är det nog bäst.  Att försöka förhålla sig till det som händer.  Jag bara undrar? Hur gör man? 

Jag har en mycket udda hobby, visserligen tar den ingen plats alls. Lite minne i datorn. Min hobby började en eftermiddag i Tallinn, då jag fick syn på ett brunslock. (tyvärr inget foto tillgängligt) och inte kunde låta bli att fota det. Det var vackert och skriften var på ryska. Då började mitt sökande. Tillslut hade jag en samling med foton av brunnslock från en hel del olika platser.  Dessa två kommer från Västerås.  Nu får jag en och annan konstig blick från omgivningen när jag står och fotar "mina" brunnar. Jag kan förstå det. Det måste se ganska märkligt ut. Lite udda sådär. OM du också samlar brunnslock får du gärna hojta till här i bloggen. Helt ensam kan jag bara inte vara? Nu föreligger det en viss fara för liv och lem när jag ska fota, många av locken befinner sig mitt på trafikerade gator. Ibland får jag vänta tills trafiken lugnat ner sig. Tänk att det finns så många olika lock. Att någon tagit sig tid att låta designa alla dessa. För det är design

Varje sommar när augusti solen sänkte sig över insjön tog vi oss ner för att bada i stillhet. Det doftade tallbarr och skogstjärn. Ormbunksblad smyckade stigen med de skrovliga rötterna. Vi tog oss långsamt ner till vattnet. Sanden, grova korn som stack under bara fötter. Framför oss skuttade hon med små snabba steg. Vi log. Ikväll var det fritt fram, vi skulle alla bada. När solen sänker sig förvandlas sjön till en glittrande brun brunn. Dofter av dunkelt vatten står i konstrast till himlens skymningsljus. Vi den här tiden, när sommaren sluter sig kommer vi sakta fram för att i ro njuta av den sista tiden. Innan luften blir för kall och höstlöven dalar ner över sommarstugeområdet.  I fjärran förnimmer vi stadens brus som sakta tränger sig på. En dag kommer staden att breda ut sig över allt som nu är. Vid strandkanten ligger en kvarglömd röd spade. En plastflaska guppar stilla, intill den eviga vasskantens blad. Fornlämningar från de som nyss var här. Jag plockade

Jag måste ha fötts som en kontrollfreak, jag tror jag redan som liten ville ha kontroll över mitt egna liv och min omgivning. Jag hade svårt att släppa taget om de som fanns i min närhet. Ville veta var de befann sig alltid. Jag blev arg då jag tappade kontrollen.  Jag har alltid varit en reflekterande och analyserande människa. Det är på gott och ont. Ibland har jag analyserat sönder mig själv, funderat och vänt ut och in på den som är jag. Det har varit mörkt ibland. Ofta har dessa tankebanor fått mig att falla och ett tag var det många svarta gropar som jag skapat runt mig. Naturligtvis var inte alla svarta gropar något som kom från mig själv, några hade jag fått från omgivningen. När jag redan var djupt nere i svarta gropar av evig sörja, späddes de på. Det kändes som en evig cykel där jag trampade på för att alltid bara komma tillbaka till samma punkt. Det är en tid jag aldrig vill ha tillbaka. Den dag då jag började klättra upp ur svarta grop

Får jag lov att presentera min faster Gerd?  Hon föddes 1914 i Stockholm. Hon var dotter till en "halvfranssos" och min farmor Sandra. Jag tror hon sitter här bredvid mig och småfnissar åt att jag försöker skriva om henne. Jag tror hon gillar det. På fotot ovanpå den gamla orgeln är hon runt 20 år. Hon har precis träffat sin blivande make Sven B.  Jag skulle önska att jag hade bevarat fler minnen av henne, visst stod hon mig nära men hon kunde vara så hemlighetsfull och ofta var det samma historier hon berättade för mig.  En gång skulle hon och Sven B ut och cykla. De hade varken bil eller körkort. Så de fick cykla dit de skulle. De cyklade ut på landet och rätt som det var fick min faster punktering. Nu ska ni inte tro att Sven B tyckte att han skulle fixa denna punktering, han steg av sin cykel och gick och satt sig i backen. Min faster fick snällt laga sitt däck själv. Inte kunde Sven B smutsa ner sig.  Min faster tyckte om konst, på samma gata s

”Sann vänskap kräver hjärta” står det på skylten till ett konstverk av två kvinnor i Haninge. Vid vägkanten i ett träd har de satt upp sina röda hjärtan av trä, med budskap. Hjärtan med olika ord: vänner, morgondimma osv. Små målade fåglar i gult på vissa. Hjärtana lyser rött på lång väg, jag blir glad av dem.  Så där otroligt glad över att de två konstnärerna kommit på detta. Det borde hänga hjärtan i alla träd i spektrumets alla färger. Över allt. Jag blir inspirerad, vill göra mina hjärtan och hänga runt alla jag möter. Alla de som passerar förbi och de som stannar kvar. Jag vill ge alla av mitt eget hjärta, få dig som jag möter att för en liten stund bli överraskad och glad. Om hjärtan i ett träd vid en vägkant i Haninge kan göra mig glad. Så strålande glad att jag av bara farten låter mig själv för stunden glömma allt omkring mig och glädjas över allt jag har. Där bland de gröna bladen, grusvägens ojämna yta, nära kyrkskolan och Österhaninge kyrka svävar jag iväg. Vi

Midsommar, denna härliga regniga dag. Jag måste säga att jag gillar dig. Du är en så härlig blandning av ömsom sol och ömsom regn. Vatten som vatten! Har jag inget eget hav att sända ut mina blickar över. Får jag blunda lyssna till regnet som öser ner. Visst kan jag inbilla mig att det är vågor som slår mot balkongens räcke. Har jag ingen grill köper man en flaska rökfusk och häller över köttet. Släng in i grillen i spisen. Hoppas på det bästa att inte glömma. Hemgjord glass sätter liksom lite glamour på midsommarmaten. Några glas vin får mig att lugna ner mig. Och på teve firar de så snällt och som sig bör med Rönnerdahl, dragspel och snaps, får att skapa gemenskap för den som inte har någon att fira med. Jag sätter mig hellre framför datorn och skriver.  Det känns tryggt. Det är här jag ska vara. Med mina ord. Då vet jag var jag har mig. Jag kommer undan, slipper tänka. Att jag faktiskt inte är bra på detta med högtider. M