Under körsbärsträdets krona

1. Att jag älskar böcker. Att jag mer än gärna läser Situation Stockholm.  2. Att det händer att jag läser om samma bok flera gånger.  3. Att jag är nyfiken och vill läsa det jag kommer över. Som är en för mig ny tysk författare.  4. Att jag faktiskt kan sluta läsa om jag inte finner det intressant nog. 5. Det är nog väldigt lite lite synd om familjen som får leva i röran med mina hundratals böcker.  6. Att jag gillar SALTLAKRIS! Men då måste den vara SALT! 7. Jag gillar choklad!  8. I stort det enda godis jag äter är choklad och saltlakris.  9. Jag gillar inte ketchup men däremot stark senap, helst skånsk sådan, om jag nu ska nämna det när jag var inne på detta med salt. 10. Jag har börjat öva mig på att gilla överraskningar.  11. Jag kan ägna timmar åt att leta efter en bok jag fått på hjärnan och vill ha.  12. Köper vin efter ettikett och bara rödvin. (fast det har jag nog redan nämnt i andra egoinlägg) 13. Det ä

Jag sitter fast i min trädgrotta. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om. Det händer inget här i där jag bor. Det är bara höst, blött och grått. Det är vackert i sig. Men just nu ger det inte någon större inspiration till skrivandet. Ibland tror jag att jag bara kommer av mig, stänger av på något märkligt vis istället för att bara fortsätta och driva på mig själv. Sätter mig på stolen och suckar framför datorn. Jag tror inte det kan vara till någon hjälp att skälla på min stackars dator. Det är inte maskinens fel att jag bara tramsar runt i här på bloggen inte får några vettiga rader ur mig. Jag skriver varken om inredning, kläder och annat förlåt trams... jag har inget intresse för det tror jag att skriva om det alltså. Men jag älskar att läsa om inredning, bara den är udda och inte följer möbelkatalogen så. Därför fick stora möbelvaruhuset ett besök av mig och nu står väl både bord och hylla här av samma form som i tusentals hem världen runt. Jag undrar varför när jag egent

Den vackraste höstdagen har jag ropat allt jag orkat, ut över sjön hör du mig. Når du mig nu? Står på andra sidan med hopp att du ska höra mig.  När himlens stjärnor bleknar, ligger sjön åter spegelblank vaggandes i en av de allra vackraste höstdagarna. Kan du höra min längtan om att ställa tillrätta det som jag rörde till.  Låt inte vassens strå vissna ner mellan oss. Låt inte sjökanten spolas bort likt vårt inre som delar sig i forsens fall som slår hårt mot glatta stenar.  Låt vattnets delade strömmar flyta ihop. Bli till ett under den vackraste höstdagens himmel.  Då ska du höra mina rop. 

NU tar jag en stund semester från bloggen. Inte för att jag inte har något att skriva om, utan mer för att risken finns att jag blir alltför dyster. Då är det lika bra att ta semester ett tag.  Jag lär väl vakna till liv snart igen. Jag gillar inte när jag tappar lusten för precis allt. Inget är liksom roligt just nu.  Så jag går ut och sparkar i löven ett tag.

Vet ni vad där ute? Jag har faktiskt inte något speciellt att säga idag. Jag ville bara sända en hälsning rakt ut bland alla andra röda strumpor, bland blåa strumpor, svarta strumpor eller vad ni nu har valt för färg just idag. Det kanske är strumpans dag idag? Ja varför inte, det går väl att ha dagar för lite allt möjligt. Det jag vet är att det är makens födelsedag i alla fall och han har nog inte röda strumpor på sig. Så jag får väl fira hans dag istället.  En annan sak är att jag som brukar ha koll, tappade kollen igår! Jag tappade KOLLEN HELT!!!! Det hände, det kommer säkert att hända igen. Det var rätt befriande. En känsla om att vara lite mer hm tja normalstörd då. Jag brukar lyssna på instruktioner men någonstans svävade jag iväg och försökte säkert ha koll på något helt annat eller så vara jag bara borta i det blå. Försök själva att sjunga en svensk sång och ha notpapper med engelsk text i handen och fel låt! Det gick hm... tja... så att säga inte bra. Det stämde liksom

Jag tror inte på ordet. Hur ska jag kunna tro på orden? Det går inte. En orimlighet. Mina ord. Jag tror inte på dem. Vita papper fylls av barnahand. Granskas och lagras i minnet. Varje ord måste granskas. Rättas till. Liten barnahand slutar skriva. Tonårshanden skriver. Med barnets blick. Växte inte. Ord som blev kvar och ska granskas. Det är bäst så. Att tänka på vad jag skriver säger du. Du kan inte skriva så. Du måste tänka på, vad? På vad? Den som inte läser eller den som läser? Jag tror inte på ordet. Jag kan inte tro. Det är en simmande orimlighet som aldrig tar slut. Den forsar iväg genom alfabetets kombinationer och blir till ord som inte vågar. De ska granskas. Förpackas till det som inte är jag. Tänk på vad du skriver. Den vuxna handen tvekar. Får jag? Är mina ord värd att förpackas inom pärmar. Till en bok att bära med sig. Vem ska läsa vem ska granska. Lagen om det eviga säger, det tar aldrig slut. Förpackade ord göms, likt leksaken i flingpaketet.

Å vad jag gillar bleknande vass mot blått vatten! Det är något rogivande över det hela. Jag som inte tycker om att simma på djupt vatten men vill sitta vid kanten och se ut över sjön eller havet, säkerhetsavstånd kanske? I hela mitt liv har jag haft säkerhetsavstånd till det mesta. Det är enklare så. Ett litet dike som breddas beroende på hur långt bort jag vill hålla något från mig. Det är en praktiskt lösning, när man inte riktigt vågar slänga ut spången och ta sig över. Några gånger har jag slängt ut spången, bron eller vad det nu än jag föreställer mig att jag försöker ta mig över. Några gånger har jag stannat kvar på andra sidan. Det händer att spången under mina fötter vacklar. Ibland far den upp framför mig och slår mig tillbaka. Så står jag där med mitt dike framför mig med en äggskalshjärna som krackelerar för att tillslut brista.  Min äggskalshjärna brast. Det är som att kliva runt i kladdig äggvita och för varje steg sjunker jag djupare. Jag hör röster som ro

Hör! Lyssna där bakom kullen hörs fraset av klänningar. Det tisslar och fnissas. Kanske är det rent av Maria Sofia De La Gardie du hör? Eller har tjänstepersonalen smugit sig ut en stund, när fina folket är ute på resa? Det frasar av löv under mina fötter, och träden ja de fanns inte där när Maria Sofia höll sitt slott i bruk. Jag vaknar till och hör ropet, kommer du inte snart. Jo strax. Jag ska bara drömma mig bort en stund till. Den verklighet jag lever i är inte lika spännande tycker jag. Jag stannar gärna i min dröm.  Inte heller hålet i trädet fanns då. Verkligeheten är alltför påträngande!  Titta noga, ser du att det gömmer sig en liten vätte där inne! Men hon måste nog allt veta vad som hände här en gång i tiden. Eller?  Men se en kärlekspärla! I spåren av Svenska Kyrkan och Nordiska museét så har det ordnats en pilgrimsvandring genom parken. Det här är en av pärlorna som du kan läsa om. Men var finns Maria Sofia De La Gardie - jag kan i

Hösten smyger sig in och lägger sig som ett krispigt täcker över skog och mark. Färgerna lyser för att mattas av en stund senare. Vi två vandrar våra steg runt i den skog där lugnet råder. Vi ser änder som simmar och tvättar sig i sjöns kalla vatten. Varje år förundras jag över att de inte fryser. Några sportfiskare kastar sin lina ut över blankt vatten, en kommer gående med dagens fångst. Vi möter de som lugnt tar sin morgonpromenad lyssnande till hösten stillhet, någon kommer farande i joggingfart med ipodens hörlurar i öronen. Hösten är här och lugnet infinner sig för hösten kräver inte mer än att du lugnt avnjuter den. Så bryts bilden av lugnet. På ängen som fortfarande skimmrar i grönt i solens strålar blänker en svart yta till med vitt intorkat skum. Bilspår har trängt undan den annars släta ytan. Där i solen ser vi, spåren av en bil som brunnit. Hur hamnade den där? Vad hände? Vi står stilla och tittar på de rester som finns kvar, kan inte förstå.  Vi fortsätter bort. E

Det är där jag trivs, vid vatten. Jag vill sitta och se träden spegla sig i sjöns yta. Jag vill drömma om världar som göms under ytan. För visst finns det andra världar där i dunklet? Jag vill skriva om fantasin om världar som jag kan ana. Jag vill drukna i mina egna ord.  Jag vill se det som är jag i mina ord.  Jag vill inte få det lilla som är jag att försvinna. Jag är så rädd för att tappa orden. De som jag erövrade. Låta det akademiska ta över för där någonstans vet jag, att min kärlek till orden kommer att förändras. Förändras och döljas till något som inte är jag.  Jag skriver mitt race och jag vet att jag inte räcker till. Att det akademiska inte är jag. Jag vill så gärna. Jag vill, men varför? Ställer jag mig inte den frågan så är studier meningslösa. Kanske är studier i sig meningslösa för vad vill jag åstadkomma? En etikett att sätta på mig själv. Att bli någon, som räknas? Men blir jag det? Eller en fånge i trasslet av metoder och föreställningar.