Inlägg

Visar inlägg från 2013

En julsaga om ett slott

Bild
Det var en gång ett slott, som låg intill kanten av den allra vackraste vik som någon hade skådat. Där låg slottet och blickade ut över det kristallblå vattnet som gnistrade i solen eller när vintersolen sänkte sitt öga över den frusna viken, lyste allt i de allra vackraste nyanser av blått. I detta slott bodde det en familj som ibland inte var som alla andra familjer. De var de inte riktigt säkra på att slottet var en plats där de ville leva, för varje vinter som gick så blev familjen allt säkrare på att de valt helt fel plats att leva på. Varje vinter var de tvungna att leva upp till ett firande som passade sig på ett slott. Så de dekorerade salar och rum med grangirlanger, klippte pappersfigurer ur vita papper och tände stearinljus alla i fönster. Varje kväll före julafton gick far i huset ut och högg den allra vackraste granen som barnen pyntade med smällkarameller och glittrande kulor i alla färger som fanns. Varje lördag före julafton gick familjen ner till handelsträdgården

Bilder, nidbilder och en arg bloggerska!

I alla tider har människor tecknat nidbilder på kända personer, ledare, kungar och drottningar. Det är kan hända inget konstigt med det. Gillar man inte något kan det nog vara bra att ta ut sin ilska genom en bild. Jag undrar alltid hur den person som får ståta med sin kropp, sitt huvud som tex gris hur känner sig han eller hon? Hur skulle det kännas om en grisbild med mitt huvud uppenbarade sig på skärmen, mitt framför mitt ansikte. Hur skulle jag känna mig då? Kränkt? Eller skulle jag bara ruska på mig och gå vidare, som om inget hänt. Jag tänker ofta på vem är personen som avbildas på detta vis, vad vet vi om den här personen egentligen. Vad han eller hon bär med sig för erfarenheter genom livet. Vi vet inget alls. Kanske är den här personen tuff utåt, kanske är den tvungen att fatta beslut som rör hela vårt samhälle. Ibland blir det rätt, ibland fel men vi har alla varit med om att rösta fram dem som bestämmer. Det är så att alla kan inte vinna. Även om man nu inte gillar personen

Böcker i högar, i lådor... och på bibblan

Bild
Idag är en dag då det mesta går i moll. Jag är trött. Igår dansade jag och åt god mat. Dagen efter för ofta med sig en tomhetskänsla och det är nära att jag blir till en klättrande "gubbe" på väggen. Bokhögen växer eftersom jag inte kan sluta att dra hem böcker från bibblan och tillbaka igen för att dra hem en ny hög. Detta pågår samtidigt som jag mer än gärna köper böcker på loppis! Det är inte en bra kombination. Jag har faktiskt bara två ögon och en hjärna som kan läsa EN bok i taget. Det där med att ha flera på gång samtidigt har jag slutat med. Ingen idé! Inte efter förra boken jag läste och upptäckte att karaktärerna fått eget liv och blandade ihop sig något så vansinnigt att jag var tvungen att skärpa mitt läsande. Men ack ja, nu läser jag Vinterträdgården av Christine Falkenland. En bok som har ett klart lite gammeldags ton över sig, det är mysigt med språk ibland. Jag tycker om böcker som inte är självklara, böcker där språket blir till poesi och metaforerna frod

Äppel päppel pirum...

Bild
Här är det smoothie på gång.  När maken är borta dansar frun i köket. Var onekligen svårt att fota sig själv dansandes. Giftgrönt? En mixad blandning av: äpple, ingefära, apelsinjuice, is. Skulle spetsa till det tänkte jag.  Fram med Smirnoff (lime). Det är nog väldigt bra om, jag säger OM,  jag kollar hur mycket det är i flaskan först.  Det gjorde jag inte. Lyfter flaskan i tron att den väger mer.  Vi kan väl säga att det blev TILLSPETSATT! SKÅLL PÅ ER!! Om det var gott? Jo faktiskt. 

Jag skrämmer mig själv och förvånas: jag tog tag i färgerna igen.

Bild
Jag har alltid tyckt om att måla och teckna. Redan som lite var jag väldigt glad i färger och att rita. Under många år så var det min dagliga sysselsättning när jag inte läste eller skrev brev.  Men omståndigheter, ett förfluget ord fick mig att nära på ge upp. Jag tog inte i en pensel på många år. Ibland ansträngde jag mig att rita med barnen. Det blev en eller annan prins eller prinsessa när jag inte ritade skumma figurer åt barnen.  Men så häromdagen. Kände jag att färgerna började locka mig igen.  Plöstsligt satt jag där med mina färger och min penna. Det är jul snart. Jag som nästan aldrig skickar julkort. Började plötsligt teckna över förväntan många kort på rad. Det här är en bråkdel av dem. Så här såg det ena kortet ut före färgläggning. Och så här innan det riktigt tog sig form.  Lite vinter, lite sommar, lite allsköns blandning.  Ja varför inte. Allt behöver inte vara årstidsbundet.  Men jag är sådan: ett exempla

I denna stund är jag glad över att jag har vuxna barn!

Den lilla pojken står framför hyllan. Framför honom hänger det leksaksvapen på rad, det blänker av svart metall, det finns "mjuka" vapen som inte ska skada. Dock är det fortfarande ett vapen i mina ögon. Den lilla pojken, för det är oftast pojkar som står framför "vapenhyllan" vill så gärna ha de där vapnen. Jag kan höra mig själv säga NEJ, det här är inte rätt. Varför ska han lära sig att det är ok att slåss? Varför ska han serveras mjuka vapen av skumgummi för att du som förälder inte ska se det hårda och farliga i vapnet. Det är mjukt, det kan inte göra någon skada tänker du då. Plockar ner det mjuka vapnet och går till kassan. I ditt kölvatten hoppar en pojke med blicken långt borta, där han är hjälten som ska slå ner världen. Han är stolt. Han är stolt för att han får ett vapen.  Många år senare står du i ditt fönster, oroligt väntar du på din pojke. Han kommer inte. Du står kvar och skickar sms som du aldrig får svara på. När morgonen gryr ser du inte l

När julen nalkas vill jag helst krypa in under en gran och stanna där

Bild
Den kommer varje år, julen, nyss var spänningen stor. Att öppna paket och fly rakt in i julklappsboken eller sätta sig ner och teckna med de nya pennorna. Den stunden, då det blev åter tyst och jag sjönk tillbaka i min egen lilla värld. En stund när spänningarna släppte och världen runt mig blev normal igen. Den värld som var min. Jul, du kära jul, som jag aldrig fått äga. En jul som jag aldrig känt någon glädje inför. Jag tar på mig skrattet som fastnar i halsen, klär mig i klänning och försöker le åt pepparkakor och glada barn. Jag köper presenter och försöker dölja min ovilja när det förflutna stiger in i mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dig, hur får jag julen att stiga in? Hur får jag den att sprida sig som ett stort lugn över mig och de mina? Jag vet inte hur man gör. Jag kan baka och laga mat, jag kan duka och pynta, jag tänder mina ljus och lyktor. Granen doftar plast och fäller sina barr efter många år i trogen tjänst. Jag vet bara inte hur man gör, stämmninge

För att det inte ska bli HELT tyst här inne, så repris!

Bild
Tunnelbanekvinnan. Jag kliver på tunnelbanan en gråkall eftermiddag. Jag sätter mig ner, men ryggen mot vagnens vägg. Min blick fastnar på mannen som sitter mittemot. Hans blick är fast i det sudoku han håller i. På andra sidan, en kvinna sitter och ser stumt ut genom fönstret. Det är förunderligt lugnt. Hon stiger plötsligt på, med kaffemuggens tomma skrammel, vänder hon blicken inåt. Monotont börjar hon prata: ”Hej jag heter… vill du ge mig en slant?” Hennes röst kryper tonlöst in i mig och jag ser upp. Fångar hennes blick men vågar inte hålla den kvar för länge. Jag hinner se hennes trötthet innan hon vänder sig om. Mot vagnens golv glappar hennes vinterskor. Vad tänker hon? Jag får aldrig veta. I min väska finns inga kontanter, bara en empati som i stunden känns falsk. Kom tillbaka vill jag ropa. Jag ger dig skor bara du finns här imorgon igen. Mitt rop fastnar i halsen, jag ser på dem runt mig, som troligen inte ens såg dig. Jag blir rädd. Min u

Blogg blogg blogg å nej.... hej!

Bild
Om det är mörkret eller bara en lite leda, att tycka att skriva inte är så lätt alla gånger, eller om jag helt bara tappat lite av gnistan över att blogga? Eller om jag tror att om jag flyttar IGEN, ja inte bokstavligen, utan bloggen så blir det lite lättare. Jag tror inte det. Jag har flyttat förr. Flera gånger. Inte hjälpte det mycket. Det är som jag kommer till en punkt. Då jag inte kan gå vidare. Stopp. Finito. Nu har jag skrivit om opera, om sången, om tiggare om det mesta som kommer i min väg. Jag har skrivit om MIG. Jag har låtit er ta del av MIG.  Nu ångrar jag det lite.  Det blir komplicerat. Ibland. För att jag tänker för mycket.  Det är slut. Jag tror jag och bloggen har sagt varandra sitt. Eller har vi? Om jag slutar nu. Vad händer då? När jag känner att det tar stopp. Får jag behov av att åka ut till havet. Det händer att det blir ett möte med mörker, kall luft och havsdofter som får mig att lyfta en stund. Varje gång tänker jag att nu, nu ska jag ta

En vacker vardags höst

Bild
Utan ord.  Jag kommer igen. När jag tror på ordets kraft.

Det har nog inte undgått någon att.... ego inlägg nr 3

Bild
1. Att jag älskar böcker. Att jag mer än gärna läser Situation Stockholm.  2. Att det händer att jag läser om samma bok flera gånger.  3. Att jag är nyfiken och vill läsa det jag kommer över. Som är en för mig ny tysk författare.  4. Att jag faktiskt kan sluta läsa om jag inte finner det intressant nog. 5. Det är nog väldigt lite lite synd om familjen som får leva i röran med mina hundratals böcker.  6. Att jag gillar SALTLAKRIS! Men då måste den vara SALT! 7. Jag gillar choklad!  8. I stort det enda godis jag äter är choklad och saltlakris.  9. Jag gillar inte ketchup men däremot stark senap, helst skånsk sådan, om jag nu ska nämna det när jag var inne på detta med salt. 10. Jag har börjat öva mig på att gilla överraskningar.  11. Jag kan ägna timmar åt att leta efter en bok jag fått på hjärnan och vill ha.  12. Köper vin efter ettikett och bara rödvin. (fast det har jag nog redan nämnt i andra egoinlägg) 13. Det ä

Sitter fast i min trädgrotta och kommer liksom inte loss

Bild
Jag sitter fast i min trädgrotta. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om. Det händer inget här i där jag bor. Det är bara höst, blött och grått. Det är vackert i sig. Men just nu ger det inte någon större inspiration till skrivandet. Ibland tror jag att jag bara kommer av mig, stänger av på något märkligt vis istället för att bara fortsätta och driva på mig själv. Sätter mig på stolen och suckar framför datorn. Jag tror inte det kan vara till någon hjälp att skälla på min stackars dator. Det är inte maskinens fel att jag bara tramsar runt i här på bloggen inte får några vettiga rader ur mig. Jag skriver varken om inredning, kläder och annat förlåt trams... jag har inget intresse för det tror jag att skriva om det alltså. Men jag älskar att läsa om inredning, bara den är udda och inte följer möbelkatalogen så. Därför fick stora möbelvaruhuset ett besök av mig och nu står väl både bord och hylla här av samma form som i tusentals hem världen runt. Jag undrar varför när jag egent

Den vackraste höstdagen

Bild
Den vackraste höstdagen har jag ropat allt jag orkat, ut över sjön hör du mig. Når du mig nu? Står på andra sidan med hopp att du ska höra mig.  När himlens stjärnor bleknar, ligger sjön åter spegelblank vaggandes i en av de allra vackraste höstdagarna. Kan du höra min längtan om att ställa tillrätta det som jag rörde till.  Låt inte vassens strå vissna ner mellan oss. Låt inte sjökanten spolas bort likt vårt inre som delar sig i forsens fall som slår hårt mot glatta stenar.  Låt vattnets delade strömmar flyta ihop. Bli till ett under den vackraste höstdagens himmel.  Då ska du höra mina rop. 

Höstglad och höstdeppad i samma stund

Bild
NU tar jag en stund semester från bloggen. Inte för att jag inte har något att skriva om, utan mer för att risken finns att jag blir alltför dyster. Då är det lika bra att ta semester ett tag.  Jag lär väl vakna till liv snart igen. Jag gillar inte när jag tappar lusten för precis allt. Inget är liksom roligt just nu.  Så jag går ut och sparkar i löven ett tag.

Röda tanten tar sin tappade koll och skriver som hon vill

Bild
Vet ni vad där ute? Jag har faktiskt inte något speciellt att säga idag. Jag ville bara sända en hälsning rakt ut bland alla andra röda strumpor, bland blåa strumpor, svarta strumpor eller vad ni nu har valt för färg just idag. Det kanske är strumpans dag idag? Ja varför inte, det går väl att ha dagar för lite allt möjligt. Det jag vet är att det är makens födelsedag i alla fall och han har nog inte röda strumpor på sig. Så jag får väl fira hans dag istället.  En annan sak är att jag som brukar ha koll, tappade kollen igår! Jag tappade KOLLEN HELT!!!! Det hände, det kommer säkert att hända igen. Det var rätt befriande. En känsla om att vara lite mer hm tja normalstörd då. Jag brukar lyssna på instruktioner men någonstans svävade jag iväg och försökte säkert ha koll på något helt annat eller så vara jag bara borta i det blå. Försök själva att sjunga en svensk sång och ha notpapper med engelsk text i handen och fel låt! Det gick hm... tja... så att säga inte bra. Det stämde liksom

Det skrivna ordets vånda

Bild
Jag tror inte på ordet. Hur ska jag kunna tro på orden? Det går inte. En orimlighet. Mina ord. Jag tror inte på dem. Vita papper fylls av barnahand. Granskas och lagras i minnet. Varje ord måste granskas. Rättas till. Liten barnahand slutar skriva. Tonårshanden skriver. Med barnets blick. Växte inte. Ord som blev kvar och ska granskas. Det är bäst så. Att tänka på vad jag skriver säger du. Du kan inte skriva så. Du måste tänka på, vad? På vad? Den som inte läser eller den som läser? Jag tror inte på ordet. Jag kan inte tro. Det är en simmande orimlighet som aldrig tar slut. Den forsar iväg genom alfabetets kombinationer och blir till ord som inte vågar. De ska granskas. Förpackas till det som inte är jag. Tänk på vad du skriver. Den vuxna handen tvekar. Får jag? Är mina ord värd att förpackas inom pärmar. Till en bok att bära med sig. Vem ska läsa vem ska granska. Lagen om det eviga säger, det tar aldrig slut. Förpackade ord göms, likt leksaken i flingpaketet.

Håll mig, håll mig låt mig stanna kvar

Bild
Å vad jag gillar bleknande vass mot blått vatten! Det är något rogivande över det hela. Jag som inte tycker om att simma på djupt vatten men vill sitta vid kanten och se ut över sjön eller havet, säkerhetsavstånd kanske? I hela mitt liv har jag haft säkerhetsavstånd till det mesta. Det är enklare så. Ett litet dike som breddas beroende på hur långt bort jag vill hålla något från mig. Det är en praktiskt lösning, när man inte riktigt vågar slänga ut spången och ta sig över. Några gånger har jag slängt ut spången, bron eller vad det nu än jag föreställer mig att jag försöker ta mig över. Några gånger har jag stannat kvar på andra sidan. Det händer att spången under mina fötter vacklar. Ibland far den upp framför mig och slår mig tillbaka. Så står jag där med mitt dike framför mig med en äggskalshjärna som krackelerar för att tillslut brista.  Min äggskalshjärna brast. Det är som att kliva runt i kladdig äggvita och för varje steg sjunker jag djupare. Jag hör röster som ro

Slottparksvandring i Tyresö

Bild
Hör! Lyssna där bakom kullen hörs fraset av klänningar. Det tisslar och fnissas. Kanske är det rent av Maria Sofia De La Gardie du hör? Eller har tjänstepersonalen smugit sig ut en stund, när fina folket är ute på resa? Det frasar av löv under mina fötter, och träden ja de fanns inte där när Maria Sofia höll sitt slott i bruk. Jag vaknar till och hör ropet, kommer du inte snart. Jo strax. Jag ska bara drömma mig bort en stund till. Den verklighet jag lever i är inte lika spännande tycker jag. Jag stannar gärna i min dröm.  Inte heller hålet i trädet fanns då. Verkligeheten är alltför påträngande!  Titta noga, ser du att det gömmer sig en liten vätte där inne! Men hon måste nog allt veta vad som hände här en gång i tiden. Eller?  Men se en kärlekspärla! I spåren av Svenska Kyrkan och Nordiska museét så har det ordnats en pilgrimsvandring genom parken. Det här är en av pärlorna som du kan läsa om. Men var finns Maria Sofia De La Gardie - jag kan i