torsdag 23 juni 2016

Glad midsommar, deckare och andra skriverier....





Den 11 juli 

Om du befinner dig på Gotland vill säga. 

Så har mina vänner bokrelease, länk nedan.

https://lotusblomster.blogspot.se

på Tofta Camping. 

Blodet droppar skulle min bror och hans vänner sagt en gång på 60-talet. 
Blodet droppar! 
Fast mycket läskigare hos Annika och Vera. 


Jag ska fira någon sorts midsommar. Runt mig står röran av tankar, funderingar, vad vi ska äta, gillar vi midsommarmat? Inför varje högtid så undrar jag stillsamt varför jag inte kan försonas med dessa. Paniken ligger tätt över mig. 
Jag känner mig längst bort i tunneln. 

När paniken kommer så fyller jag min tankar med färger, pennor, böcker, skriverier och annat som distraherar katastrofen att tåga in. Inte som ett brev på posten utan snarare mer som ett irriterande mobilpling gör den sitt intåg i sommaren. 

En del av min panik är att jag börjar irritera mig på människor runt mig. Orkar inte med dem och vill att de bara är tysta. Samtidigt vill jag bara vara nära dem. 

Bilden av midsommar, gröna ängar och nubbe. Blommor och kransar. Mat. Vänner. Släkt. Allt det där som målas upp som det mest underbara ihop med små grodor och någon som vaskar sina kläder en lördagsmorgon i sånger som sjungs år efter år. 
Små grodorna är inte så lustiga att se. 
Jag ser på barnen där förskolepersonalen sjunger högre och högre, barn som mumlar något de inte förstår? 
Så raketen. Ett vrål ekar av alla dessa små hoppande studsande raketer av små barn och långt där bakom hörs en röst - gör inte så. Akta Erik. 
Tystnaden blir total. 
Och man samlar ihop sig och går tillbaka. 
De har firat midsommar. 
Igen. 
Små grodor är inte så lustiga att se alla gånger. 


Glad midsommar!











tisdag 7 juni 2016

Pock pock sa det... fast jag har inte TID.




Jag är här.
Bara för att. 
Jag inte har tid. 


Ibland förstår jag inte riktigt varför allt som är oväsentligt pockar på mer än det som är viktigt. Idag är det så. Bloggen drar i mig. Jag får lust att skriva en bokrecension. Baka kakor, sitta på grönt gräs och fika under den gula solen. Jag vill bara flyga rakt ut, ut i allt det gröna och stänga ögonen mot vind och sol och känna hur det smeker mig. 
Jag vill så mycket när jag inte har tid. 
Jag vill ta busskortet i min hand och kliva på en buss mot okänt mål. 

Jag lyfter mina ögon från tangentbordet med en suck, ser det som behöver göras. 

Där ute lockar sol, hav och vind. Jag vill.


Jag är här.
Bara för att. 
Jag inte har tid. 

Där ute? 

måndag 23 maj 2016

I min lilla, lilla värld av färger finns det plats för både dej och mej....



Jag tror min signatur har blivit hjärtan på tråd. Symbolen återkommer i bild efter bild, även om de ibland saknas. MEN... bildan ovan skulle inte alls få färg. Den skulle bli svart/vit och grå och var så i ett par dagar innan jag ändrade mig. 
Tjejerna behöver färg! 
Där de hänger på sin vägg, inte kan de vara färglösa. Det funkar inte!!!
Det är ju mina tjejer eller? 






Hm... min arbetsplats på golvet. Om nu någon mot förmodan skulle äga en vaxduk modell större och som inte är färgglad utan enfärgad. Vill du bli av med den? Snälla hör av dig. Mottages tacksamt av mig. 

Det här är en akrylmålning!!!
Jag borde stoppat där och inte fortsatt. 
Jag fortsatte. Jodå, bara så att det blev totalt kaos och sabotage.
De blev inget. 
Jag är arg på mig själv!!! 
Målade över och är missnöjd nu. 
Jag var på rätt spår. Jag var en idiot som inte lyssnade på mitt inre. Nejdå, jag var ju tvungen att tala om för mig själv - det här duger inte, det går inte. 
Så nu står jag här, eller jag sitter faktiskt så arg. 



Här är jag nöjd!
Texten är lånad från Sting. 
Jag gillade låten och tavlan är inte till salu. 

Temat gillade jag, det runda, lite magiska, vampyrkänsla med text. 
Jag har påbörjat en serie bilder med detta tema och egna texter. Men se ibland händer det att det blir så personligt att jag inte vågar visa. 

För jag sitter under min tall med himlen ovan, där molntussarna svävar och fisken slår i tjärnen. Jag sitter där med mig själv. Funderar över vem jag är?
Jag mitt i det stora blå. 
Runt mig doftar porsen med sin starka längtan. 
Jag följer med fingret stenens skrovliga yta
och ser en myra sträva mot sitt mål. 

Jag är. 



torsdag 7 april 2016

Söndagspromenad eller när jag hamnade på samma fik som...




Bakom Gröna Lund i Stockholm hittade vi en intressant liten del av Djurgården. Jag som bott här i hela mitt liv hade ingen aning om att detta fanns.




Vi fikade på ett fik där de sålde båtskrot och prylar från gamla båtar. 
Gott kaffe var det. Kakan kan vi kanske glömma.

Men när vi satt där i goda ro fick maken syn på Lill Lindfors!
Det gjorde min dag. Jag var så i valet och kvalet om jag skulle gå fram och säga hej, vet du jag håller just på att öva in en av dina sånger från 1973. 
Men jag bestämde mig i all hast att det kändes fånigt att gå fram. Efteråt ja då ångrade jag mig. 
Men jag har i alla fall fikat på samma fik som Lill Lindfors och det kändes stort. 
Samt att jag upptäckte en ny del av Stockholm. 
Ja, det var väl inte lika stort det. 


onsdag 6 april 2016

25 år är en väldans massa år det...



Väldigt många år. Jag känner mig parkerad. 




Firad?



Upplyst i hjärtan?
Lyser det där inne?


Vad gjorde jag under moln och tallkronor?
Vem är jag?



En vind som blåser bort som maskrosfjun?


25 år är en väldans massa år. En massa tid tillsammans.
Osammans. Tillsammans. Ihop. Gifta.
Familj. Nytt och bytt. 
Trögt och bra. 

Ja det är verkligen en massa år! 

25 år precis idag och nu. 




onsdag 16 mars 2016

Jag trillade dit eller äntligen i mål?



Jag trillade dit. 
Nu är jag också i vegoträsket. 

Det är intressant att se allt som händer på marknaden, i form av teveprogram, kokböcker, tidningar etc. 

Mycket intressant. 

Jag tänkte bli vegetarian redan 1976. 
Det föll.
För vem ville äta mat baserat på baljväxter och rågmjöl?

Om nu någon som läser detta och var vegetarian redan under 1970-talet, snälla skriv en kommentar om vad ni åt och hur ni överlevde?
Det intresserar mig mycket. 
Den enda kända vegetarian jag känner till från den tiden är 
Mian Lodalen. 

Så jag trillade dit. Det är lättare nu.
Jag är gladare, mår bättre och det känns helt okej att skippa kött.

Jag har inte tagit mig ur fiskträsket än. 
Jag vet inte om jag vill det. 
Jag får se hur det blir med det med tiden. 






fredag 12 februari 2016

Kan jag få vara den jag är?



"Kan jag får vara den jag är" Jag riktar orden mot mannen mitt emot. 

Det har gått 26 år. Han vet fortfarande inte vem jag är.
Han tror sig veta. Han skapade en bild av mig, den bild han ville ha.

Han fick bara mig som jag är. 
Med allt som är jag.
På gott.
På ont. 
En människa, en kvinna. 
JAG.

Varför vill han ändra på henne? 
Hon som är jag.
Som jag trivs med.

Jag vill inte vara någon jag inte är. 

Så jag riktar mina ord mot mannen som inte vill förstå. 
Som tror livet är en rak linje.
Att gå i zick-zack är det inte tal om.
Han skapar en rak linje. 
Utan konflikter.
Där jag ska lyssna så hans bild av mig blir korrekt. 
För den bilden är jag säger han. 

Hans dröm om en rak linje.